Tolvnätter, Rauhnächte och Fru Huldas natt
Jag har inte haft Instagram installerad på min telefon på över två månader och det har varit otroligt skönt. Under årets mörkaste tid kändes det särskilt viktigt för mig att vila och ge mig själv en paus från den eviga strömmen av synintryck. Det har känts så bra att jag bestämt mig för att inte låta appen flytta in i min telefon igen. Så från och med nu väljer jag att enbart interagera med Instagram via webbläsaren i min dator. Det ger mig mer distans och jag fastnar inte i evighets-scrollandet. Jag känner dessutom att det innehåll jag lägger ner tid, själ och hjärta på att skapa förtjänar sin egen plats på en plattform som jag själv ‘äger’. Därför kommer jag fortsättningsvis samla mina längre texter på min blogg istället för här. Det kommer också gå lättare att kontakta mig via kontaktformuläret på min hemsida
Just nu firar jag ceremonin Tolvnätter, som består av önskearbete och daglig/nattlig divination med hjälp av drömmar och varsel. Den bygger på en tysk tradition som heter Rauhnächte, som firar tiden utanför tiden, dagarna och nätterna efter vintersolståndet.
Ett månår med tolv hela lunationer är tolv nätter och elva dagar kortare än ett solår. Om en nymåne infaller inom tolv nätter efter vintersolståndet kommer alltså det påbörjade solvarvet rymma tretton hela månvarv. Om månen inte är ny inom tolv dagar efter vintersolståndet blir året tolv månvarv långt. Eftersom det avgörs inom de första tolv dygnen efter solvändet kan det upplevas som att det uppstår en spricka tiden. I Tyskland säger man att solen väntar på sin måne.
De tolv dygnen utgör ett liminalt rum där vilda väsen, andar och magi kan färdas fritt, djuren kan tala och ceremonier, särskilt divination, får särskilt stor kraft. Här finns ursprunget till föreställningar om den vilda jakten som drar över vinterhimlen. När gränserna blir utsuddade kan otämjda krafter från andra sidan röra sig fritt i vår värld.
Vid mörkrets inbrott den 2 januari avslutas Tolvnätterna och den vilda jakten drar vidare när ljuset återvänder. Natten kallas ibland Nacht der Frau Holle (“Fru Huldas hatt”) eller Hullefraansnacht, som betyder ungefär “Hulda-haggornas natt”. Då flyger Frau Holle (som på vissa ställen heter Perchta) en sista gång över himlen och besöker alla gårdar i byn för att driva ut det gamla året och bringa tur inför det nya. I kristna varianter av traditionen börjar Rauhnächte den 25 december och slutar den 5 januari, då firar man under den sista natten de tre kungarnas ankomst istället.
Under fru Huldas natt (alltså natten till den 3 januari) kan man gå ut och skaka äppelträden vakna. Man kan också tälja sig en slagruta eller trollstav av hassel. På många platser anses det vara klokast att stanna inne den natten, men det går bra att öppna alla fönster och dörrar för att låta Fru Hulda ta med sig allt gammalt ont från året som gått. Man kan också ställa ut en liten offergåva på husets tak.
Mor Huldas haggor är förklädda medhjälpare som vandrar runt i byarna och slår människorna med stavar av hassel eller vide. Tre hårda slag över ryggens nakna skinn ger tur, hälsa och fruktbarhet under det kommande året. Samtidigt som de slår sjunger eller hummar de gällt (alltså galdrar) - ibland skriker de EIEIEIEIEIEIEIEIEIEIEIEI! Haggorna slår ut det gamla året och välsignar det nya. Sist i paraden kommer en kvinna i mask och klänning gjord av halm, det är Fru Hulda själv. Ett strå från hennes dräkt är en kraftfull talisman som kan ge pengar i plånboken eller ägg i hönsens reden. Hon följs av en naken och svartmålad kvinna som kallas Die Wilde (“den vilda”). Det är Fru Huldas skugga, som kan lämna fläckar av sot på den som behöver minnas att mörkret även finns kvar under årets ljusa halva. Det är jungfru-haggan, den ljusa och den mörka, gudinnan Hel som dansar ut det gamla året och välsignar det nya.
